28 juni 2016

Hej,

När jag var yngre, kanske tio år, brukade jag fundera på hur det skulle vara att vara någon annan. Bara fysiskt, att fortfarande ha samma tankar och samma personlighet. Att sova i den personens säng, äta frukost med personens familj, bli behandlad som om man var den personen. Det är en ganska basic tanke, to walk a mile in someone's shoes, men den triggade något i mig. Det är något som är omöjligt att någonsin uppleva, slog det mig som tioåring. Och nu, som sjuttonåring, tror jag att det närmsta någon kan komma denna omöjliga upplevelse är att bli en utbytesstudent. Det är en slutsats som kanske är premature, jag har ju inte ens åkt till Costa Rica, men tanken känns inte långdragen.

Jag fick min värdfamilj i går. Jag var på väg hem till en kompis för att mata och släppa ut hennes katt. Lyssnade på Alex & Sigges podcast, och så plötsligt ringde det. Innan jag svarade visste jag vad det var, jag hade numret sparat och visste att hon inte skulle ringa om det inte var för att allt var klart, med värdfamilj, skola, och lokal kontaktperson. Det var ett galet samtal att få, och jag kan tänka mig att det är ett väldigt härligt samtal att ringa. Vet inte vad jag ska säga om värdfamiljen, den verkar jättebra (fjuh) och jag ser fram emot att träffa dem så otroligt mycket.

I dag var jag på stan med min mamma, min pappa, och min yngsta bror. Vi fixade ID-kort och nytt bankkort till mig, så jag kan handla och ta ut pengar utomlands. Och så låste vi upp min mobil, då kan vi byta simkort så jag kan använda mobilen i Costa Rica. Nu ska jag börja fundera på presenter till värdfamiljen, göra en lista på vad som måste skaffas innan jag åker, och börja packa.

Technically är det onsdag idag, vilket innebär bara TRE veckor tills jag åker. Galet.

Nu får vi väl se hur länge jag bloggar, men det lär bli något inlägg innan jag åker och kanske något när jag kommit fram. Vill inte göra någon i släkten besviken ;)

Puss och kram,

Ilma